Vi stod uppställda på däck för att gå på vår vakt, klockan var strax före 20:00. Himlen var mörk, med några stjärnor här och var. Våg efter våg sköljde över däck och korta regnbyar avlöste varandra, allt medan vinden ven i riggen. Seglingen hade kunnat få en lite lugnare start, men på ett skepp som Radich kände vi oss ändå trygga.

Hela dagen hade vi haft olika genomgångar för att bli bekanta med skeppet. Det kändes bra att redan ha varit ombord i en vecka och ha hört om det mesta en gång redan, för det var mycket information som man fick ta del av. Det blåste kuling (~14m/s) och vågorna var ganska stora, så det var en tuff start. Vid en uppställning efter halva vår vakt var vi bara 15 av de ursprungliga 28 som klarade av att ställa upp, resten låg däckade på läsidan. Det låg sjösjuka överrallt kändes det som. Jag och Louise som hade hunnit gunga in oss innan pausen på St Martin, klarade oss rätt bra, även om vi också kände av illamåendet.

Vi hamnade på 8-12 vakten även den här streckan. Carolina, Louise kompis från hennes seglingar på Ostindifararen Götheborg, är vaktchef. Så det är skoj! Vi har fått överge våra fasta kojer, så nu sover vi i hängkojer. Det gör inget, för när vi är till sjöss funkar det bättre att sova i hängkoj, eftersom den följer med i vågornas gung och båtens lutning.

Andra dagen fick vi äntligen upp lite segel så att skutan stabiliserade sig, och vartefter har även vinden och vågorna lugnat sig. Nu, under tredje dagen har i princip alla sjösjuka repat sig och börjar så smått delta i de dagliga bestyren. Det tar lite tid innan alla kommer in i rutiner och vänjer sig vid att leva tillsammans med 68 andra personer..

Vi har det väldigt bra här ombord och får massor av god mat och besättningen är kunniga och trevliga. Om några dagar ska vi vara framme på Bermuda och då får vi ett par dagar att se oss om, verkar det som.

Utbildning på däck

Fulla segel

Solnedgång

Stormigt Hav

Nu är det snart dags att kasta loss mot Azorerna, förhoppningsvis blir det ett stopp på Bermuda på vägen. Dessutom verkar det som att vi ska stanna till i Horta, den hamn dit vi seglade för två år sedan, så det vore skoj att komma dit igen.

Vi har hunnit med en del sedan sist. Vi mönstrade på Radich i Falmourth Bay, och seglade iväg norröver. Vi var bara ungefär hälften så många som vi ska vara på vägen över Atlanten, så det var en lugn start. Tyvärr blev det inget Barbuda, då myndigheterna inte lät oss klarera in och ut på de tider vi ville. Istället seglade vi runt lite bland öarna. Det var kul att segla så mycket, men vi hade gärna stannat på en ö till. Det blev i alla fall ett stopp utanför St Barths för att fira nyår och titta på fyrverkerier, och dricka ett par glas skumpa.

När vi kom till St Martin efter en veckas segling gungade världen skönt under våra fötter. Eftersom vi skulle stanna här ett par dagar, och det skulle bytas ut en massa folk ombord, passade vi på att ta in på ett hotell i Marigot på den franska sidan av ön. Vi gjorde lite utflykter till några stränder om dagarna och åt gott på rerstaurang på kvällen. Det var helt enkelt en härlig minisemester på tu man hand.

Igårkväll kom vi tillbaka till Radich och mötte en massa nya människor. Det kommer att bli spännande att se gruppsykologin som kommer att utspela sig ombord. 70 vuxna som ska samsas på en liten yta under ganska slitsamma förhållanden, det kommer nog att hända en del. Det är lustigt hur vi, efter bara en vecka ombord, känner det som att vi fått massa nya medseglare ombord på ”våran” båt.

I eftermiddag kastar vi loss och seglar norröver mot Bermuda, vilket borde ta omkring 5 dagar. Men allt beror såklart på vädret, och det är ju inte säkert att vi ens kommer dit. Förra gången satte ju vädret stopp för det, men vi hoppas på att vädrets makter är snällare mot oss den här gången, för det vore kul att ha sett.

Ha det gott där hemma och gör det bästa av 2013!

Nu hör vi officiellt till Radichs besättning. Vi är nummer 34 och 35.
Efter en lugn frukost packade vi ihop våra sista saker och sade adjö till den vackra utsikten. Det var knivigt att få ner allting i väskorna, misstänker att det har svällt av den fuktiga luften här. =) Sen såg vi ut som två överlastade packåsnor när vi rultade ner för backen till busstationen, ett sött litet blått hus med hål i väggen.

Vi behövde inte vänta länge förränn en buss stannade och tog med oss in till huvudstaden St John. Väl där hittade vi snabbt en buss som kunde ta oss vidare till Falmouth bay på sydkusten. Det visade sig att busschauffören kände igen oss från vårt besök dagen innan, då vi letat efter en buss hem. Han hälsade glatt och ordade det fint för oss och all vår packning.
Nästa utmaning bestod i att hitta var vi skulle bli hämtade. En brygga var allt vi visste, men vilken? Louise fick spana runt och fråga sig fram, men med dålig framgång. Plötsligt kom två män förbi oss och pratade norska, så vi stoppade dem. Det visade sig vara två besättningsmän. Så de förbarmade sig och tog oss med till rätt ställe.
Väl ute på Radich blev vi väl mötta och visade runt på båten. Här kommer vi att trivas på vår väg över Atlanten. Det är aningen större än Olivia 🙂 Imorgon seglar vi härifrån och förhoppningsvis kommer vi att spendera nyår på Barbuda, en av våra favoritplatser i Västindien! Det finns inget nät ombord, så ni kommer troligen inte att höra av oss förrän vi når St Martin om en vecka.
Gott slut!

Utsikt från Hotellet

Som start på vår morgon tittade vi på de senaste tre avsnitten från Mysteriet på Greveholm och fick äntligen se upplösningen! Vem hade kunnat ana att rymdskrotet skulle försvinna med Diodas hjälp och att Garm skulle få agera ren! Fast varför ggär heter som dom gör blev ju solklart när greven försökte tyda Diodas Nnivsröf. 🙂 Nåväl, vi intog vår bastanta ägg, bacon och korvfrukost med den fantastiska utsikten Inn la Galleria erbjuder innan vi pep ner till stranden för lite bad och spel. Jag spöade skiten ur min älskling och leder nu med 100-11 poäng! Woho!

Jag rockar på tärnings-Uno!

Det känns helt galet att ligga och titta ut över den fantastiska viken med kristallklart turkost vatten, se palmerna vaja för vinden och båtarna ankra upp utanför. Än så länge har vi inte sett något bekant men vi känner oss som hemma! Har till och med redan lyckats vänja oss vid värmen och tycker att vattnet kan vara lite för svalt och vägrar att ha AC:n på lägre än 26-27 grader i rummet! Efter ett dopp till i det salta vattnet packade vi ihop och promenerade andra hållet hem, över bron och längs med den skimrande lagunen. Vår plan var att ta oss till sta’n, St John’s, för att shoppa lite schysst antiklisalva (myggorna är jävliga här) och äta en efterlängtad roti!

Petter vid palmen

Tyvärr gick inte bussarna eftersom det ännu är ”holidays” här, så det blev taxi in till en stad som var helt stängd! Roti King var stängt, inget apotek eller supermarket öppet, knappt en kotte ute.. Darn! Vi gick längs med en tom Radcliff street som var knökad av stängda turistbutiker och träffade på vår första vän, en liten hund som följde efter oss ända tills vi åkte hem. Hon gjorde inga direkta närmande utan verkade mest ute efter lite sällskap och kanske en bit mat. Under våra irrfärder på dom lite schabbiga gatorna med dom färgglada husen lyckades vi dock lokalisera busstationen, köpa lite frukt, samt lite god lokal mat som vi tog med oss hem.

Mr Pumpkin körde oss hem för 30 EC-dollar och bad oss hälsa till hans vän Gregory som äger stället vi bor på. När vi pratade med Gregory sade han att Pumpkin är en namn man minns, jodå, sade vi och tänkte på hur han plötsligt hade stannat mitt ute i ingenstans, sa åt oss att vänta i bilen, medan han själv går ur den, öppnar bagageluckan och rotar och mumlar små arga kommentarer om gitarren innan han lyckades rota fram en stor nyckel för att justera muttrarna på däcket med. Vi han tänka både en och annan tanke om att bli dumpade innan han glatt satte sig och körde vidare.

Inn La Galleria

Efter en lång tystnad här på bloggen, kommer det nu några nya inlägg. Vi är ute på ett nytt äventyr, ganska likt det förra men ändå väldigt olikt. Vi, Petter och Louise, ska nämligen segla med segelskutan Christian Radich från Antigua till Azorerna under c:a 6 veckor. Rutten är nästan identisk med den vi seglade för knappt två år sedan med Olivia, men den här gången tillhör vi en besättning på omrkring 80 personer. Medan Olivia ligger tryggt på land under presseningar vid Stångåns strand i Linköping, tog vi ett flyg till Karibien. Resan blev lite mer äventyrlig än vi tänkt oss…

Klockan 05:45 kom vår taxi och hämtade oss hos Petters föräldrar, och körde oss utan problem ut till Arlanda, men väl där började strulet. Efter att ha pratat med flera olika personer fick vi samma svar, ni kan inte checka in ert bagage hela vägen, för Norwegian samarbetar inte med andra flygbolag… Det betydde att vi skulle bli tvugna att hämta ut vårt bagage på Gatwick, för att sedan checka in det igen. Ingen större fara, om det inte hade varit för att vi hade så kort tid på oss vid mellanlandningen. Det hjälpte inte att ringa till resebyråns nödtelefon om råd, eller klaga hos ännu fler personer. Vi fick helt enkelt försöka hinna.

Nästa bakslag blev när kaptenen meddelade att det snöat så mycket att avisningen skulle ta lååång tid och att vi sen hade ovanligt stark motvind till London, så vi skulle bli sena… Louise försökte hålla sig lugn, medan jag blev ovanligt uppstressad av situationen och såg framför mig hur vi skulle bli fast i ett kallt och regnigt London…

När vi väl landade i London, med magknip och höga stressnivåer, var det 20 min kvar till incheckningen stängde. Louise sprang så fort hon kunde genom korridorerna och bytte terminal för att försöka förmå incheckningen att vänta på oss, medan jag stod i vad som kändes som en evighet och väntade på bagaget. Väska efter väska kom ut, men inte våra, såklart. Till slut kom de så ut på bandet, men enligt klockan var det redan försent. Jag sprang igenom tullen, åkte tåg till nästa terminal, tog en seg hiss, sprang igenom incheckningshallen mot en vinkande Louise. Och till vår lättnad kunde vi se på medan en snäll man checkade in våra väskor, som sakta gled bort på rullbandet!!

Med andan i halsen och svetten rinnandes längs ryggen, kunde vi lättade slå oss ner på våra platser i planet mot Antigua. Men planet stod kvar i gaten. Kaptenen lät medela att den aktre bagageluckan indikerade att den var öppen, fast den var stängd, så det skulle komma en tekniker och titta på det. Så ironiskt nog stod planet kvar i gaten en hel timme extra efter att vi stressat ihjäl oss för att hinna med…

Nu är vi i alla fall äntligen på hotellet Inn La Galleria på Antigua. Här ska vi njuta ett par dagar innan vi möstrar på Christian Radich för ett nytt seglingsäventyr!

P på Antigua

L på Antigua

Nada har seglat om oss - igen!

Under månaderna ombord på Olivia fick jag en ‘svensk inskolning’. Jag slutade att tänka på spanska eller engelska, och det där med att hitta de svenska orden blev inte längre lika svårt. Men ibland tittade LoP på mig med viss skepsis. Till exempel när dom blev tvungna att påminna mig om vem Babben är, att blå nyponsoppa heter Blåbärssoppa. Likaså att 50 öringarna var borttagna kom som en chockerande nyhet. Det blev även mycket första-gången-sen-2008 upplevelser, såsom: att lyssna på SR, äta Gott&Blandat eller få uppleva svensk humor genom tv-programmet Solsidan.

Atlanten har fått en helt ny innebörd för mig. Det där blåa fältet mellan Amerika och Europa/Afrika existerar faktiskt på riktigt. Och det är precis som man kan tro: vatten, horisont och himmel åt alla håll. Men det är varken oändligt, oförståeligt eller livlöst. Inga pirater eller flytande öar som i boken Life of Pi (om det nu är någon som tror det). Däremot är det flera tusen meters djup med rikt djurliv och… alger. Havet är livsviktigt, även om det inte är så människovänligt. Det är sorgset att vi såg så mycket skräp flytandes omkring. Med tanke på hur stort det där så trodde jag att det skulle vara ganska otroligt att just VI skulle stöta på några mänskliga spår. Men var och varannan dag såg vi tunnor, plastsaker och syntetrep flytandes, vilket borde betyda att för varje sjömil så finns det en hel del omkringflytande skräp… Hur står det till med vårt bidrag? Vi har under atlantöverfarten släppt ut 70 l diesel, använde 160 l vatten och 100 stycken burkkonserver och 4 rullar toalettpapperi sjön när vi varit minst 12nM från land. Jämfört med att bo hemma så känns det ganska litet… 

Under ytan

Så, 26 dagar, 2674 nM, 50 kg konserver, 3 stycken ½ liters petflaskeduschar – Jahapp då hade man seglat över Atlanten också! Att ha spenderat nästan EN MÅNAD ute till havs känns helt overkligt. Jag kommer ihåg när syrran sa hur en tjej från 28fot berättade att ”Vadå jobbig atlantsegling? Var ju bara skönt att sova och slappa i 4 veckor!” Precis så ville jag se på saken – sagt och gjort. Med tålamod och ro så har det inte varit så jobbigt, faktiskt. Förutom kanske när vi seglade åt fel håll och Petters bror glatt upplyste oss med ett sms – ”Grattis! Ni har nu seglat 32 Nm längre ifrån ert mål!” Eller när det blåste kuling med jobbig sjö, för det är då alla läckor märks av och att värma en konservburk vita bönor känns oöverstigligt. Påminn mig inte ens då vi upptäckte att vi var dessutom tvungna att fylla på med sprit i gasolköket innan vi ens kunde börja med att öppna den där jäkla konservburken!

Men… i efterhand var det lärorika dagar där sinnet sattes på prov. Om jag i Karibien var orolig när Olivia slirade så att relingen var någon ynka decimeter från vattenytan så är det inget mot kulingdagarna då det var ovandelen av mantåget som var någon ynka decimeter från att snudda vid vattnet. Vid dessa tillfällen kom jag på mig själv, att var gång det skedde, att jag höll andan. Dock efter de värsta kulingdagarna var tilltron, både till mig själv och Olivia, några snäpp högre (så jag slapp att få andnöd vid nästa oväder).

Louise med grisen pinkie pee

Däremot att segla med två tävlande perfektionister efter levt ett 2,5 år behagligt liv, långt ifrån krav och förhållningsorder kan vem som helst att bli blå och börja kippa efter luft! Ta det inte fel – syrran och Petter är toppen! Men att leva så tätt inpå varandra i en båt gör att vardagligheter behandlas på lite olika sätt. Till exempel att läsa någons bok, krydda direkt i stekpannan eller att ha kläder framme ger både böter och hårda piskrapp! Däremot går det bra att skita vid deras huvudkudde när de sover, nakenduscha vid frukostbordet eller att DE kan ha en ful rosa mjukisdjurgris framme dygnet runt! Det är bara att le och anpassa sig, trots allt var det deras hem och ett litet utrymme där vi alla skulle samsas.

Jag minns mitt första pass, uppflugen i sittbrunnen, nära vindrodret. Det var läskigt att vattnet var endast några centimeter ifrån mig när vi slirade. Plötsligt kommer en rejäl vindby, vinden byter riktning och seglen slår. Innan jag ens hinner tänka att jag borde byta till mer avslappnande musik ser jag Louise och Petter flygandes ut i bara kallingar och trosor som självaste superhjältarna och räddar mig. Sedan dess har min seglarkunskaper utvecklats en del. Under LoP:s hejarop, tillsägningar, grymtningar, djupa suckanden och genomgångar så har jag lärt mig ett och annat om segling. Men endast en bråkdel av helheten. Om jag åtminstone hade läst någon rad om segling eller varit lite mer motiverad så hade jag säkerligen lärt mig mer. Ännu har jag inte blivit en inbiten seglare, men dock tyckt det har varit störtskönt! Skulle jag göra om atlantseglingen? Aldrig i livet! Däremot att segla vart som helst annars – JA!

Så här, ca två år senare kommer ett sista inlägg om vår sista etapp hem till Linköping. Varför kanske ni undrar? Ja, varför inte? Dessutom är det bra att få ett avslut, bättre sent än aldrig! 🙂 Som vän av ordning har vi bakdaterat inlägget för att det ska hamna i rätt turordning med övriga inlägg.

Inte förrän vid 12-tiden på natten kunde vi krypa till kojs i Trollhättans gästhamn. Nästa morgon fortsatte vi så fort vi kunde med nästa slussning. Samtidigt passade vi på att tanka över lite diesel till dagtanken. Men tji fick vi! Den vägrade komma igång, oroliga lade vi till igen för att se vad som kunde vara fel. Efter lite meckande verkade felet vara lite glapp i kontakten bara. Skönt! Vi vill inte få soppatorsk på kanalen! Vi klarade oss helskinnade igenom och hamnade glada och lyckliga i Sveriges innanhav. ÄNTLIGEN lite SEGLING! Jo, tjena.. Sällan har vi kryssat så dåligt eller hissat upp och ner seglen så ofta som på Vänern.

Vi insåg snabbt att det skulle ta tid och bestämde oss för att nattsegla till Sjötorp. Jag tog första vakten vid tio-snåret. Fick uppleva en fantastisk solnedgång, kunde stänga av Karl-Alfred och började segla med god fart väster om Djurö skärgård. Det var härligt! Ju längre norrut vi kom desto mer ökade vinden och jag fick reva. Jag hade bra koll på fyrar och andra märken men vid 2 tiden fick jag syn på några konstiga blinkande saker jag inte sett förut. Vad sjutton kunde det vara? De var oidentifierbara och jag lät dem bero, vi verkade inte närma oss dem ändå. Men det började dyka upp fler, dags att väcka kapten, han förklarade efter lite huvudkli och lysande med söklampan att det antagligen utmärkte fiskenät. Hoppsan tänkte jag, så tydligt utmärkta har jag aldrig sett dem förut! När jag fortsatte att lysa med lampan såg jag en fiske pinne som susade förbi på bara någon meters avstånd, utan att vara utmärkt.. lite mer normalt men ändå otrevligt. Vore surt att fastna i ett nät nu. Vi tog ett rev och sedan tog Petter över vakten så att jag fick lite sömn.

Strax innan 05 kördes Karl-Alfred igång igen och det var dags att ta ner segel och lägga till för att sova i några timmar innan vi slussade upp till varvsbassängen i Sjötorp. Vi var bra trötta och lite griniga av sömnbristen innan huvudet hamnade på syntetkudden. Men så skönt att få sova! Uppslussningen gick bra, trots att det kändes som en hel flod med vatten kom emot oss och Olivia var lite tung i nosen. Vi fick senare tips om att rigga ett block så att man skulle kunna spänna repet från sittbrunnen och slippa hålla i det. Det var riktigt smidigt!

Väl uppe ur slussarna såg vi att vår vän från Skottland, s/y Laya, låg förtöjd vid bryggan. Vi lade till bredvid och packade snabbt ihop våra pryttlar innan vi hoppade på bussen till Stockholm och det stundande bröllopet!

Vi hade ett par fina dagar i Stockholm och bröllopet var härligt! Men nu var vi lite oroliga för Olivia, så här länge har vi inte varit ifrån henne på ett helt år!! Det var skönt att se henne ligga och guppa i varvsbassängen i Sjötorp. Väl nere i sittbrunnen såg vi att vi fått ett meddelande från Layas besättning. Hasse och Agneta hälsade så gott och berättade att de under helgen hade seglet hem båten till Jönköping. Efter Sjötorp blev det mest broar att invänta. Vi passerade Lyrestad, Hajstorp, Töreboda,  och en hel hög andra små orter innan det tog stopp vid Tåtorp sluss och bro. Här spenderade vi en stilla natt tillsammans med en annan segelbåt. Tåtorp var ensligt och vackert ..och myggigt.

Vid nio kom vår slussvakt och vi hjälptes åt för att öppna och stänga slussarna på gammalt vis innan bron öppnade sig och släppte ut oss i sjön Viken. Vi fick chansen att segla lite till innan sjön smalnade av och det blev bra trångt mellan granruskorna. Vi kände doften av skog och njöt över att puttra fram i långsamt mak. Det här måste vara denna vackraste sträcken på hela Göta kanal!

Tyvärr tog även detta slut och efter en otroligt fin sluss i Forsvik kom vi slutligen till Karlsborg och släpptes ut i Vättern. Vi tog oss snabbt över till Motala där vi mot vår vilja blev tvungna att spendera natten eftersom slussen stängdes redan halv fem, inte klockan sex som vi trodde. Något snopna och ganska slitna utforskade vi Motala, ett sömnigt ställe, innan vi njöt av en härlig dusch och trillade i säng.

Dagen efter fick vi komma in i Motala ström, men sen var det stopp!
Slussvakten fick inte upp nästa bro! Lite stressade undrade vi hur detta skulle gå men efter en dryg halvtimme och ett gäng slussar, släpptes vi ut i sjön Boren och det var nu raka spåret (via ett gäng broar och slussar såklart) till hamnbassängen i Berg där våra vänner Jens och Sara skulle bjuda oss på middag på Olivia! Allt gick toppen och vi lade till vid bryggan, tog en liten promenad och slappade i båten i väntan på mat.

Plötsligt knackade det på båten och vi poppade upp våra huvuden för att välkomna Sara, Jens och deras bebis Kerstin. Vi såg oss omkring och det var långt fler en tre av våra kära vänner som stod på bryggan! Närmare fjorton av våra underbara vänner kom för att välkomna oss!! Så otroligt roligt!! Med varsitt stort flin, från öra till öra, gick vi runt och kramade alla! Det bästa var att träffa alla nya bebisar och vi fick en svår uppgift att lista ut vem som var vem. Alla hade med sig fika och vi knödde ner oss i lilla Olivia och fick plats! Galet, så många har vi nog aldrig varit ombord förut!

Morgonen efter kom Sara och lilla Kerstin förbi för att segla som gastar sista biten nedför slussarna och ut i Roxen. När vi seglade in i Stångån torsdagen den 11:e augusti 2011 korsade vi för första gången vårt eget kölvatten från när vi seglade ut ur samma å för ett år sedan. En konstig känsla. På väg in mötte vi en annan segelbåt som hejade på oss och hälsade oss välkomna hem, precis som flera av Correns läsare har gjort längs med Göta Kanal när de kände igen vår fina Olivia och oss från artiklarna och bloggen. Tack!

Efter knappa två timmar i vår lägenhet kastade vi oss på tåget till Stockholm för att sedan ta oss vidare till Skellefteå och vårt andra bröllop. Vi fick en helt makalös helg, både vädermässigt och festmässigt.
Tack Linn och Robban! Det var underbart att få dela den stunden med er!

Sent på söndag natt kom vi hem och tidigt måndag morgon gick Petter till jobbet, för mig väntar en universitetskurs och jobbsökande.. Vi är hemma och det känns läskigt normalt. Nu väntar många middagar hos goda vänner, vardagsrutiner, uppackning av flyttlådor, återupptäckten av svenska smaker som rabarberpaj, äppelmos, grovt bröd och Bosses glass. Skall bli spännande!

Tack alla som har följt oss!

Har ni några frågor eller vill att vi ska komma och berätta om vårt äventyr så mejla oss mer än gärna på: sailingolivia@gmail.com

Det var dags för shopping för mig och klippning för Louise. Fem timmar senare återvände vi till båten med varsin låda med sushi. Vi hade lyckats med att bocka av det mesta på shoppinglistan, framförallt det viktigaste, smokingskjorta och fluga till helgens bröllop. Louise lyckades efter några försök hitta en frisör som föll henne i smaken, och hon blev riktigt snygg i sin nya frisyr.

Trevligt värre i sittbrunnen

Väl tillbaka på båten hann vi knappt börja på vår efterlängtade sushi innan Niclas och Carina dök upp. Sen kom Markus och Kristina med sin fem månader gamla Alma, som vi nu äntligen fick träffa för första gången. Det kändes konstigt att se sina vänner som föräldrar utan att ha träffat dem under graviditeten. Det var som att de bara var barnvakt, men det är väl något vi får vänja oss vid, för hemma i Linkan väntar en hel hög med ungar som kommit till världen under vår resa.

Louise syskon Alex och Isabelle anslöt också till välkomstkommittén. Vi hade riktigt trevligt och det var kul att träffa alla igen. Vi drack öl, tömde en flaska skumpa och åt snacks tills klockan närmade sig midnatt. Till vår stora förvåning var det småbarnsföräldrarna som satte våra förutfattade meningar på plats genom att vara de som härdade ut längst. Framförallt var Alma fortfarande pigg när de lämnade Olivia!

Trollhättekanal by night

Nästa morgon gick vi upp tidigt för att komma iväg på vår resa uppför älven. Niclas kom och vinkade av oss med färska frallor, tack för det! Han passade även på att hämta sina solbrillor som han glömt kvällen innan. När Niclas åkt satte vi igång motorn och släppte förtöjningarna. Louise puttade ut oss från bryggan och jag försökte dra oss bakåt längs grannbåten, men vi kom ingen vart. Vad sjutton nu då? Jo, vi hade fastnat i de rep som sitter i botten som håller båtarna ut från bryggan. Dagen innan hade vår grannbåt fastnat ordentligt, och trots att mannen hade försökt dyka ner och ta loss repet, satt de fast, hårt. Tillslut fick de kalla på en dykare som fick loss repet. Vi befarade det värsta och jag bytte om till badbyxor. Men innan jag hoppade i det skitiga vattnet inne i hamnen, prövade vi att snurra på propellern för hand. Några varv åt ena hålet, ett åt det andra och plötsligt var vi fria! Glada och torra kastade vi loss och styrde upp för älven.

Man skulle ju kunna dra sina slutsatser av att det är en älv, men vi var ändå överraskade av den starka strömmen vi mötte. Vi hade räknat med att ta oss så långt som möjligt under dagen, och förhoppningen var att nå Vänersborg. Vår kära Karl-Alfred körde på för fullt, men motströmmen gjorde att farten blev låg och resan lång. Under en stjärnklar himmel gled vi in i en sovande gästhamn ovanför Trollhättans slusstrappa när klockan hunnit bli halv tolv. Vi förtöjde snabbt och kastade oss ner i sängen för att hinna sova några timmar, för imorgon väntar Vänern på oss.

Slussning i mörker

Måndag morgon, och för vissa var det nog dags att gå till jobbet efter semestern, och lite så var det för oss. Dags att segla vidare, slödagarna i Väjern var över för den här gången. Målet med dagen var att ta oss så långt söderut som möjligt, men vindarna ville inte hjälpa till. Med knappt en tillstymmelse till krusning på vattenytan puttrade Olivia ut från Väjern och bort mot den stora Smögenbron. Fast innan vi nådde dit, kom vi på att Louise mamma Bitte kanske skulle vilja följa med en dag på sjön. Efter ett kort mobilsamtal vände vi tillbaka igen och plockade upp en förväntansfull Bitte.

Färden gick mellan kobbar och skär längs farleden söderöver. Framåt lunch blev det ett stopp i Grundsund där vi mötte familjen Salt, som vi umgåtts med i Karibien, men som nu var tillbaka i Sverige igen. Det blev en kärt återseende och en god lunch på restaurang, dit även pappa Tony anslöt.

Med magarna fulla med god mat, och med Salt och föräldrar på kajen, styrde vi åter ut ur hamnen. Det blev en lång dag med mycket motor innan vi strax innan solnedgången kastade ankar söder om Marstrand, för att tillbringa natten på svaj i sann Karibien-anda.

Klockan var sju och det var dags att dra upp ankaret. Men vad nu? Det låg ju en ö där igår. Vart vi än vände blicken var det som filmjölk. Dimman hade rullat in under morgonen, och nu kunde vi knappt se land som bara var 50 meter bort. Vi hade tänkt äta frukosten på vägen, men vi planerade om och åt först i hopp om att dimman skulle hinna lätta.

En timme senare kunde vi ta upp ankaret och fortsätta vår resa söderut. Då och då kom det dimbankar som gjorde att vi knappt såg öarna bredvid oss, men allt eftersom löstes dimman upp och vi fick en riktigt härlig dag. Tyvärr saknade vi dock vind även denna dag och fick köra för motor i princip hela vägen, ibland med segel uppe som stöd. Jag vet inte hur många gånger vi rullade in och ut genuan, men vill man segla så vill man. Vid tretiden låg vi äntligen tryggt förtöjda i Lilla Bommens gästhamn mitt i Göteborg.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var helt otroligt vilket väder vi fick, bästkusten visade sig verkligen från sin allra bästa sida med strålande solsken och ljumma vindar och 28 grader i luften! Om det är så här resten av färden till Linköping kommer jag inte att få någon hemlängtan till, eller tja, ”tillbakalängtan” till Karibien! Det är ju inte vårt hem.. även om vi trivdes väldigt bra där tillsammans med vår s/y Olivia!

Första kvällen var det fest med galet mycket räkor, kräftor, skaldjursröra, gott vin, härlig familj och underbara syskon! Det var fantastiskt att för första gången på tre år kunna träffas allihopa! Pappa fick en flaska Azoriskt vin för bästa gissning på vår ankomsttid till Horta på ön Faial i ögruppen Azorerna. Att sedan efter denna fantastiska måltid kunna få njuta av en lång varm dusch och en alldeles egen skön säng var underbart!

Dagen efter tog vi oss först till Kungshamn där vi gick bärsärkargång i en finbutik och köpte allt möjligt inför det rådande bröllopet, sedan blev det frisördags för kapten ”dalapage”, hårmanen som har fått växa vilt sen Barbados skulle tuktas! Fint som snus blev det! Vi hann även med en tur till Gerlesborg för att titta på stenhuggeriet. De gör fantastiska konstverk av bland annat granit och marmor!

Efter en kort paus hemma bestämde vi att vi skulle cykla till Smögen, en plan som jag med viss tveksamhet sa ja till med tanke på hur kass kondition vi (jag) har efter ett år av stillasittande.. Men så blev det, och vägen upp till Smögenbrons högsta punkt var precis lika fruktansvärd och härlig som jag mindes den! Med fuktiga armhålor, högst upp på bron i denna varma dag insåg jag hur mycket jag hade längtat efter att få komma ut och segla under alla de år jag cyklat fram och tillbaka till Smögen. I tre riktningar såg vi en fantastisk horisont där solens strålar glittrar ikapp på böljorna. Segel formade som små vita trekanter turas om med mjuka gyllene klippor att smycka havet, några måsar skriker och horisonten lockar till trolska äventyr på andra stränder, långt, långt borta. Jag tröttnar aldrig på det! Det är lycka och frihet!

Men den stunden varar inte länge om du sitter kvar i sadeln och låter däcken rulla. Där nere i turisttumultet möts du av signalhorn som brölar, stinkande lökringar från överviktiga sluskar, damer och karlar som tävlar i klassen överparfymering, brats med läskig backslick, småungar som låter så att du börjar älska allt vad preventivmedel heter, naturliga eller onaturliga luftföroreningar, feskegubbar i blå overaller och dofterna av kokta skaldjur. Det krävs en otrolig fokus för att ta dig igenom denna galna massa och du får en fascination för livet.

I Sjöstjärnan (mammas och pappas presentbutik) beundrar vi och ojar oss över förändringar, nybyggnationer, renoveringar och nya varor. På bryggan klämmer vi oss fram mellan andra svettiga människor som inte har vett att vara på ute på klipporna och bada, vi äter glass, kollar kläder, köper en bok om segling (vi som inte ens har läst hälften av dem vi hade med oss!) och promenerar upp till de mycket lugnare gränderna. Här är det få människor som kommer om de inte har ett speciellt ärende. Varje hus som har en tillstymmelse till trädgård eller altan med utrymme för några stolar befolkas av dess innevånare. De grillar, pratar, dricker, äter och skrattar. Njuter av vädret så som vi njuter av lugnet.

Dagen efter var lika fantastisk som de föregående och vår plan var att bara ta det lugnt, sova ut och fixa med räkningar, a-kassa, jobb, inlägg, tvätt och allt vardagligt som behöver bli gjort. Vi kunde självklart inte hålla oss ifrån vår kära Olivia och eftersom Bohuslänningen hade hört av sig möttes vi för ett litet reportage om vår segling och hemkomst. Delar av artikeln går att läsa på deras nätupplaga. Vi bestämde oss för att åka iväg till Fykan med mams, papps och hundar för att bada. Det var magiskt, men fruktansvärt förbannat kallt!! Det kommer att dröja länge, länge innan jag har vant mig vid dessa kyliga temperaturer på badvattnet. Brr!

Detta bildspel kräver JavaScript.