Nada har seglat om oss - igen!

Under månaderna ombord på Olivia fick jag en ”svensk inskolning’. Jag slutade att tänka på spanska eller engelska, och det där med att hitta de svenska orden blev inte längre lika svårt. Men ibland tittade LoP på mig med viss skepsis. Till exempel när dom blev tvungna att påminna mig om vem Babben är, att blå nyponsoppa heter Blåbärssoppa. Likaså att 50 öringarna var borttagna kom som en chockerande nyhet. Det blev även mycket första-gången-sen-2008 upplevelser, såsom: att lyssna på SR, äta Gott&Blandat eller få uppleva svensk humor genom tv-programmet Solsidan.

Atlanten har fått en helt ny innebörd för mig. Det där blåa fältet mellan Amerika och Europa/Afrika existerar faktiskt på riktigt. Och det är precis som man kan tro: vatten, horisont och himmel åt alla håll. Men det är varken oändligt, oförståeligt eller livlöst. Inga pirater eller flytande öar som i boken Life of Pi (om det nu är någon som tror det). Däremot är det flera tusen meters djup med rikt djurliv och… alger. Havet är livsviktigt, även om det inte är så människovänligt. Det är sorgset att vi såg så mycket skräp flytandes omkring. Med tanke på hur stort det där så trodde jag att det skulle vara ganska otroligt att just VI skulle stöta på några mänskliga spår. Men var och varannan dag såg vi tunnor, plastsaker och syntetrep flytandes, vilket borde betyda att för varje sjömil så finns det en hel del omkringflytande skräp… Hur står det till med vårt bidrag? Vi har under atlantöverfarten släppt ut 70 l diesel, använde 160 l vatten och 100 stycken burkkonserver och 4 rullar toalettpapperi sjön när vi varit minst 12nM från land. Jämfört med att bo hemma så känns det ganska litet… 

Under ytan

Så, 26 dagar, 2674 nM, 50 kg konserver, 3 stycken ½ liters petflaskeduschar – Jahapp då hade man seglat över Atlanten också! Att ha spenderat nästan EN MÅNAD ute till havs känns helt overkligt. Jag kommer ihåg när syrran sa hur en tjej från 28fot berättade att ”Vadå jobbig atlantsegling? Var ju bara skönt att sova och slappa i 4 veckor!” Precis så ville jag se på saken – sagt och gjort. Med tålamod och ro så har det inte varit så jobbigt, faktiskt. Förutom kanske när vi seglade åt fel håll och Petters bror glatt upplyste oss med ett sms – ”Grattis! Ni har nu seglat 32 Nm längre ifrån ert mål!” Eller när det blåste kuling med jobbig sjö, för det är då alla läckor märks av och att värma en konservburk vita bönor känns oöverstigligt. Påminn mig inte ens då vi upptäckte att vi var dessutom tvungna att fylla på med sprit i gasolköket innan vi ens kunde börja med att öppna den där jäkla konservburken!

Men… i efterhand var det lärorika dagar där sinnet sattes på prov. Om jag i Karibien var orolig när Olivia slirade så att relingen var någon ynka decimeter från vattenytan så är det inget mot kulingdagarna då det var ovandelen av mantåget som var någon ynka decimeter från att snudda vid vattnet. Vid dessa tillfällen kom jag på mig själv, att var gång det skedde, att jag höll andan. Dock efter de värsta kulingdagarna var tilltron, både till mig själv och Olivia, några snäpp högre (så jag slapp att få andnöd vid nästa oväder).

Louise med grisen pinkie pee

Däremot att segla med två tävlande perfektionister efter levt ett 2,5 år behagligt liv, långt ifrån krav och förhållningsorder kan vem som helst att bli blå och börja kippa efter luft! Ta det inte fel – syrran och Petter är toppen! Men att leva så tätt inpå varandra i en båt gör att vardagligheter behandlas på lite olika sätt. Till exempel att läsa någons bok, krydda direkt i stekpannan eller att ha kläder framme ger både böter och hårda piskrapp! Däremot går det bra att skita vid deras huvudkudde när de sover, nakenduscha vid frukostbordet eller att DE kan ha en ful rosa mjukisdjurgris framme dygnet runt! Det är bara att le och anpassa sig, trots allt var det deras hem och ett litet utrymme där vi alla skulle samsas.

Jag minns mitt första pass, uppflugen i sittbrunnen, nära vindrodret. Det var läskigt att vattnet var endast några centimeter ifrån mig när vi slirade. Plötsligt kommer en rejäl vindby, vinden byter riktning och seglen slår. Innan jag ens hinner tänka att jag borde byta till mer avslappnande musik ser jag Louise och Petter flygandes ut i bara kallingar och trosor som självaste superhjältarna och räddar mig. Sedan dess har min seglarkunskaper utvecklats en del. Under LoP:s hejarop, tillsägningar, grymtningar, djupa suckanden och genomgångar så har jag lärt mig ett och annat om segling. Men endast en bråkdel av helheten. Om jag åtminstone hade läst någon rad om segling eller varit lite mer motiverad så hade jag säkerligen lärt mig mer. Ännu har jag inte blivit en inbiten seglare, men dock tyckt det har varit störtskönt! Skulle jag göra om atlantseglingen? Aldrig i livet! Däremot att segla vart som helst annars – JA!

Det var dags för shopping för mig och klippning för Louise. Fem timmar senare återvände vi till båten med varsin låda med sushi. Vi hade lyckats med att bocka av det mesta på shoppinglistan, framförallt det viktigaste, smokingskjorta och fluga till helgens bröllop. Louise lyckades efter några försök hitta en frisör som föll henne i smaken, och hon blev riktigt snygg i sin nya frisyr.

Trevligt värre i sittbrunnen

Väl tillbaka på båten hann vi knappt börja på vår efterlängtade sushi innan Niclas och Carina dök upp. Sen kom Markus och Kristina med sin fem månader gamla Alma, som vi nu äntligen fick träffa för första gången. Det kändes konstigt att se sina vänner som föräldrar utan att ha träffat dem under graviditeten. Det var som att de bara var barnvakt, men det är väl något vi får vänja oss vid, för hemma i Linkan väntar en hel hög med ungar som kommit till världen under vår resa.

Louise syskon Alex och Isabelle anslöt också till välkomstkommittén. Vi hade riktigt trevligt och det var kul att träffa alla igen. Vi drack öl, tömde en flaska skumpa och åt snacks tills klockan närmade sig midnatt. Till vår stora förvåning var det småbarnsföräldrarna som satte våra förutfattade meningar på plats genom att vara de som härdade ut längst. Framförallt var Alma fortfarande pigg när de lämnade Olivia!

Trollhättekanal by night

Nästa morgon gick vi upp tidigt för att komma iväg på vår resa uppför älven. Niclas kom och vinkade av oss med färska frallor, tack för det! Han passade även på att hämta sina solbrillor som han glömt kvällen innan. När Niclas åkt satte vi igång motorn och släppte förtöjningarna. Louise puttade ut oss från bryggan och jag försökte dra oss bakåt längs grannbåten, men vi kom ingen vart. Vad sjutton nu då? Jo, vi hade fastnat i de rep som sitter i botten som håller båtarna ut från bryggan. Dagen innan hade vår grannbåt fastnat ordentligt, och trots att mannen hade försökt dyka ner och ta loss repet, satt de fast, hårt. Tillslut fick de kalla på en dykare som fick loss repet. Vi befarade det värsta och jag bytte om till badbyxor. Men innan jag hoppade i det skitiga vattnet inne i hamnen, prövade vi att snurra på propellern för hand. Några varv åt ena hålet, ett åt det andra och plötsligt var vi fria! Glada och torra kastade vi loss och styrde upp för älven.

Man skulle ju kunna dra sina slutsatser av att det är en älv, men vi var ändå överraskade av den starka strömmen vi mötte. Vi hade räknat med att ta oss så långt som möjligt under dagen, och förhoppningen var att nå Vänersborg. Vår kära Karl-Alfred körde på för fullt, men motströmmen gjorde att farten blev låg och resan lång. Under en stjärnklar himmel gled vi in i en sovande gästhamn ovanför Trollhättans slusstrappa när klockan hunnit bli halv tolv. Vi förtöjde snabbt och kastade oss ner i sängen för att hinna sova några timmar, för imorgon väntar Vänern på oss.

Slussning i mörker

Måndag morgon, och för vissa var det nog dags att gå till jobbet efter semestern, och lite så var det för oss. Dags att segla vidare, slödagarna i Väjern var över för den här gången. Målet med dagen var att ta oss så långt söderut som möjligt, men vindarna ville inte hjälpa till. Med knappt en tillstymmelse till krusning på vattenytan puttrade Olivia ut från Väjern och bort mot den stora Smögenbron. Fast innan vi nådde dit, kom vi på att Louise mamma Bitte kanske skulle vilja följa med en dag på sjön. Efter ett kort mobilsamtal vände vi tillbaka igen och plockade upp en förväntansfull Bitte.

Färden gick mellan kobbar och skär längs farleden söderöver. Framåt lunch blev det ett stopp i Grundsund där vi mötte familjen Salt, som vi umgåtts med i Karibien, men som nu var tillbaka i Sverige igen. Det blev en kärt återseende och en god lunch på restaurang, dit även pappa Tony anslöt.

Med magarna fulla med god mat, och med Salt och föräldrar på kajen, styrde vi åter ut ur hamnen. Det blev en lång dag med mycket motor innan vi strax innan solnedgången kastade ankar söder om Marstrand, för att tillbringa natten på svaj i sann Karibien-anda.

Klockan var sju och det var dags att dra upp ankaret. Men vad nu? Det låg ju en ö där igår. Vart vi än vände blicken var det som filmjölk. Dimman hade rullat in under morgonen, och nu kunde vi knappt se land som bara var 50 meter bort. Vi hade tänkt äta frukosten på vägen, men vi planerade om och åt först i hopp om att dimman skulle hinna lätta.

En timme senare kunde vi ta upp ankaret och fortsätta vår resa söderut. Då och då kom det dimbankar som gjorde att vi knappt såg öarna bredvid oss, men allt eftersom löstes dimman upp och vi fick en riktigt härlig dag. Tyvärr saknade vi dock vind även denna dag och fick köra för motor i princip hela vägen, ibland med segel uppe som stöd. Jag vet inte hur många gånger vi rullade in och ut genuan, men vill man segla så vill man. Vid tretiden låg vi äntligen tryggt förtöjda i Lilla Bommens gästhamn mitt i Göteborg.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var helt otroligt vilket väder vi fick, bästkusten visade sig verkligen från sin allra bästa sida med strålande solsken och ljumma vindar och 28 grader i luften! Om det är så här resten av färden till Linköping kommer jag inte att få någon hemlängtan till, eller tja, ”tillbakalängtan” till Karibien! Det är ju inte vårt hem.. även om vi trivdes väldigt bra där tillsammans med vår s/y Olivia!

Första kvällen var det fest med galet mycket räkor, kräftor, skaldjursröra, gott vin, härlig familj och underbara syskon! Det var fantastiskt att för första gången på tre år kunna träffas allihopa! Pappa fick en flaska Azoriskt vin för bästa gissning på vår ankomsttid till Horta på ön Faial i ögruppen Azorerna. Att sedan efter denna fantastiska måltid kunna få njuta av en lång varm dusch och en alldeles egen skön säng var underbart!

Dagen efter tog vi oss först till Kungshamn där vi gick bärsärkargång i en finbutik och köpte allt möjligt inför det rådande bröllopet, sedan blev det frisördags för kapten ”dalapage”, hårmanen som har fått växa vilt sen Barbados skulle tuktas! Fint som snus blev det! Vi hann även med en tur till Gerlesborg för att titta på stenhuggeriet. De gör fantastiska konstverk av bland annat granit och marmor!

Efter en kort paus hemma bestämde vi att vi skulle cykla till Smögen, en plan som jag med viss tveksamhet sa ja till med tanke på hur kass kondition vi (jag) har efter ett år av stillasittande.. Men så blev det, och vägen upp till Smögenbrons högsta punkt var precis lika fruktansvärd och härlig som jag mindes den! Med fuktiga armhålor, högst upp på bron i denna varma dag insåg jag hur mycket jag hade längtat efter att få komma ut och segla under alla de år jag cyklat fram och tillbaka till Smögen. I tre riktningar såg vi en fantastisk horisont där solens strålar glittrar ikapp på böljorna. Segel formade som små vita trekanter turas om med mjuka gyllene klippor att smycka havet, några måsar skriker och horisonten lockar till trolska äventyr på andra stränder, långt, långt borta. Jag tröttnar aldrig på det! Det är lycka och frihet!

Men den stunden varar inte länge om du sitter kvar i sadeln och låter däcken rulla. Där nere i turisttumultet möts du av signalhorn som brölar, stinkande lökringar från överviktiga sluskar, damer och karlar som tävlar i klassen överparfymering, brats med läskig backslick, småungar som låter så att du börjar älska allt vad preventivmedel heter, naturliga eller onaturliga luftföroreningar, feskegubbar i blå overaller och dofterna av kokta skaldjur. Det krävs en otrolig fokus för att ta dig igenom denna galna massa och du får en fascination för livet.

I Sjöstjärnan (mammas och pappas presentbutik) beundrar vi och ojar oss över förändringar, nybyggnationer, renoveringar och nya varor. På bryggan klämmer vi oss fram mellan andra svettiga människor som inte har vett att vara på ute på klipporna och bada, vi äter glass, kollar kläder, köper en bok om segling (vi som inte ens har läst hälften av dem vi hade med oss!) och promenerar upp till de mycket lugnare gränderna. Här är det få människor som kommer om de inte har ett speciellt ärende. Varje hus som har en tillstymmelse till trädgård eller altan med utrymme för några stolar befolkas av dess innevånare. De grillar, pratar, dricker, äter och skrattar. Njuter av vädret så som vi njuter av lugnet.

Dagen efter var lika fantastisk som de föregående och vår plan var att bara ta det lugnt, sova ut och fixa med räkningar, a-kassa, jobb, inlägg, tvätt och allt vardagligt som behöver bli gjort. Vi kunde självklart inte hålla oss ifrån vår kära Olivia och eftersom Bohuslänningen hade hört av sig möttes vi för ett litet reportage om vår segling och hemkomst. Delar av artikeln går att läsa på deras nätupplaga. Vi bestämde oss för att åka iväg till Fykan med mams, papps och hundar för att bada. Det var magiskt, men fruktansvärt förbannat kallt!! Det kommer att dröja länge, länge innan jag har vant mig vid dessa kyliga temperaturer på badvattnet. Brr!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sista solnedgången på öppet hav

Det var en strålande morgon och jag kände att den bara skulle bli bättre! Under natten hade pappa och Petter stängt av motorn och satt segel och vi gled fram i fantastiska fem knop. Jag bytte ut autopiloten mot vindrodret och njöt av skvalpet mot skrovsidan och tystnaden. Det var härligt, och lite vemodigt. Sista gången vi fick uppleva oändlig horisont i alla vädersträck till havs för den här resan. Jag kommer att sakna den friheten och lugnet det ger något alldeles vansinnigt! Allt eftersom vi närmade oss land på Skageracks stilla vatten dök det upp fler och fler segelbåtar och tjattret på VHFen blev allt mer ihållande. Vi fick höra hur Sweden Rescue och Sjöräddningen agerade för att hjälpa någon till en ambulans och hjälpa en norrman och hans Beneteau 40 av ett ett grund. Action! Minst sagt!

Louise förbereder flaggorna

Själva åt vi en sista lunch av svenskt knäckebröd, sill, kaviar, potatis från St Martin, räk- och tonfiskpastej från Kanarieöarna, ost från Skottland och oliver köpta på Azorerna och njöt av att bara sitta i shorts och bikini! Vi närmade oss raskt kusten och började förbereda vårt flaggspel samtidigt som fendrar och förtöjningsgods kom fram ur gömmorna. Snart, snart skulle vi sätta våra fötter på svensk mark! Vi seglade nästan hela vägen fram till bryggan och precis när vi hoppa iland kom mottagningskommittén med skumpan och glada rop! Det blev världens kramkalas och många roliga historier innan vi plockade ihop våra pryttlar (smutstvätt) för att flytta in sommarhuset för några få nätter!

Den andre augusti kommer vi som sagt till Göteborg och hoppas på att få träffa några av er kära vänner. Vi har lite ärenden i stan men efter klockan 20 kommer att ligga vid Lilla bommen med lite öl och vänta på er!

Några av mina favvograbbar

Vad det gäller dansken i förra inlägget så ropade vi upp honom och det visade sig vara en tysk och en amerikanska, mycket trevliga och vi pratade lite på VHFen till och från, men deras vinglande fick vi aldrig något svar på. De skulle in till Kristiansand och besöka vänner.

Kram till er alla!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var man äntligen ombord, efter flyg till Inverness och buss till Fort Augustus vid sjön Loch Ness. hittade jag Petter och Louise dragande sin båt i slussarna.

Jag, Tony, är Louise pappa och ska jobba som gast under 9 dagar på Olivia. Men framför allt se till att seglarparet kommer hem till Sverige nån gång. De har från sin sida lovat att lära mig allt de kan om segling (som Baloo sa).

Efter att jag hade installerat mig på båten, drog de iväg mig till närmsta pub, efter en rask promenad i byn. Middagen fixade vi på en Take-away restaurang. Därefter blev vi inbjudna på grannbåten Laya på en Gin och Tonic. Genast förstod jag varför det är så härligt att segla.
Nästa dag var vi ute på Loch Ness och en kall ostlig vind lärde mig att fjällvinterklädsel, inte räcker vid segling.

Efter ha hjälpt till vid flera slussningar och gjort ett kulturellt besök av Inverness (pub-kulturen), var vi redo för Atlantens vågor. Klokt nog, hade kaptenen väntat ut de kraftigaste vindarna. När vi gav oss iväg var det ”bara” vågorna kvar på Nordsjön.

Första dagarna var det mulet, den starka vinden avtog, men det gjorde inte vågorna. Till min förvåning gick det att sova, trots att man rullade runt i sin koj, med ullstrumpor och superunderställ. Redan första dagen fick jag se säl och delfiner, som simmade ikapp med båten.Vaktlagen hade i demokratisk ordning delats ut, så att den äldste fick välja först. Som gammal nattuggla valde jag hundpasset kl. 04:00-08:00. Det var både härligt och lite pirrigt, att själv ansvara för båtens kurs på natten. Ensam i den vackra gryningen hade jag snart löst alla världsproblem och hur vårt nya staket i Väjern ska se ut.

När man går av sitt pass ansvarar man för maten, i mitt fall blev det frukosten. Tålmodigt väntade Louise och Petter, på att jag skulle balansera fram maten. Seglingen har avslutats med två härligt varma soldagar och äntligen kom shorts och T-shirt till nytta. Imorgon är vi framme i Sverige och då ska hela familjen få känna på mitt seglarskägg med hårda kramar

Vi lever gott här ute på Nordsjön! Just nu har vi inget att klaga på vad gäller vind och väder. Idag när jag gick på mitt pass klockan 12 seglade Olivia ut ur det kompakta molntäcke, som legat över oss sedan vi kastade loss från Inverness, och solen tittade fram. Det var riktigt skönt i sittbrunnen bakom sprayhoodens vindskydd, så långbyxorna byttes mot shorts och fliströjan mot linne. Det var nästan så att man trodde att det var sommar!

Vi har haft sällskap med vad vi tror är en dansk båt, som heter ”Unique Dream”, ända sedan Inverness. De har också en AIS, vilket gör att vi kan följa dem även när de ligger en bit bort från oss. Inatt passerade de flera gånger framför oss när de vinglade sig österut. Vi har försökt att spekulera kring anledningen till att de seglar så vingligt, men än så länge har vi inte kommit på något bra svar. Jag överväger att ropa upp dem med VHFen och fråga, men vi får se hur det blir med den saken.

Min ”one hundred push-ups”-utmaning har fått ta sig en liten paus under passagen, men vecka tre hann jag med innan vi kastade loss. Det börjar dock bli tungt nu, så vi får väl se hur vecka fyra går.

Vi har seglat på ganska raskt på sistone, så vi hoppas att komma fram under fredagsnatten till Vejern och sen kommer vi nog till Lilla Bommen i Göteborg omkring den andra augusti. Då är alla som vill välkomna att komma och hälsa på! Mer info kommer när det närmar sig.

Klockan fyra gjorde sig den nordiska armadan klar att slussa ut sig ur Kaledonska kanalen, vi var fyra danska, två norska och två svenska båtar, alla lika spända på att kasta sig ut för full motor i det strömmande vattnet. Svenskarna var självklart först ut och tog därmed ledningen! Tajt därefter kom norsken och dansken. Norsken med en mycket stark motor (säkerligen köpt för oljepengar) smet förbi vår tappert kämpande Karl-Alfred. Danskarna gjorde ett djärvt språng och smet förbi på insidan (fulspel) och tog sig under bron med en tre knops motström. Själva tog vi vårt förnuft till fånga och svängde av innan bron, till Inverness Marina, och lämnade stafettpinnen och vågorna till stora starka s/y Laya (http://www.futurewinds.se). I marinan gjorde vi våra sista förberedelser inför avseglingen. Ni vet, det gamla vanliga, toppa vattentanken, bytte segel, från lilla focken till stora genuan, sjöstuvade och firade vår sista utlandsvistelse med whiskey, whiskeyost, kex, te och choklad.

Klockan sex ringde mobilen och 07.15 backade jag ut Olivia ur hamnplatsen, kontrollerade att både pappa Tony och kapten rödskägg var ombord innan vi förlorade pontonen ur sikte. Till en början var det helt stiltje och vi puttrade iväg under bron i slackvatten (=mitt emellan ebb och flod). Allt eftersom tiden gick ökade medströmmen, vinden och vågorna. Anledningen till att vi väntade en dag med att åka var just för att vågorna skulle lugna sig lite efter den kuling som varat i några dagar på Nordsjön. Gammal sjö är inte att leka med, särskilt i ett så här grunt hav! Vi har som mest 200m djupt på vår rutt till Smögen, vi som är vana vid 4-5km! Vågorna hade faktiskt tvingat in våra vänner Euphoria i hamn när de försökte segla mot Danmark en dag tidigare än oss, lyckligtvis gick allt bra för dem!

Nåväl, tillbaka till oss, och vårt forsande! Med strömmens hjälp fick vi upp vår lilla Ollie i åtta knop i den friska halvvinden och det kändes otroligt skönt att så snabbt lägga sjömilen under kölen. Tyvärr var vädret riktigt ruggigt, småregn och snorkallt! Längtar så tillbaka till den sköna värmen i Karibien… Natten kom och gick och vår nya gast skötte sig bra där ute med tanke på hur mycket ny information han får varje dag! Vi har nu hunnit med att passera våra första oljeriggar, seglat helskinnade genom en fiskarmada, sett en ”Law enforcement vessel” utan att ha blivit bordade, pratat via vhf med den svenska båten Lawanne som är på väg till Kanarieöarna och Västindien, sett lunnefåglar (är det möjligt?) och fått besök av en liten flock delfiner. Tyvärr vet vi inte vilken sort, men det kanske ni gör? Inne i Invernessbukten fanns det bottlenose-delfiner, kanske är samma sort här ute? De var gråa och ganska stora (2m), lite tjockare och klumpigare än dem vi har sett innan, dessutom såg de ut som en boxer i nosen. Alldeles tillplattad med ett väldigt runt huvud. Lustiga, men vackra och de piggade definitivt upp oss i det kylslagna och dassiga vädret!

Vacker soluppgång i North channel

Vid en human tid kastade vi förtöjningarna för att stäva norrut mot Port Ellen och whiskeyön Islay (uttalas Ajla). Vi hade våra funderingar på att stanna längs med vägen men då strömmen var stark och förde oss snabbt norrut i dryga åtta knop beslöt vi oss för att fortsätta. Längst upp finns en ö som heter Rathlin Island, kring den här ön kan det bildas farliga vågor, speciellt när strömmen från tidvattnet går tvärtemot vindriktningen. Det kan vara lite besvärlig att undvika dessa eftersom det går en separationsfil som tar upp mycket av platsen. (En seperationsfil är som en motorväg fast för stora båtar.) Som fritidsbåt får vi bara korsa den på den kortaste ledden, det vill säga tvärs, och i detta sund var seperationsfilen nästan lika bred som sundet. Så antingen hamnade vi nära Rathlin Island eller den farliga udden Mull of Kintyre.

Port Ellen

Naturligtvis anlände vi dit när tidvattnet var som starkast men vi hade ingen vind och gick därför för motor på ett spegelblankt platt hav. Jag hade på min vakt under nattens mörka timmar endast sett till ett enda fartyg, vilket nu låg långt framför oss. AISen visade inte en enda signal så vi fulade oss och korsade separationsfilen på snedden! Allt gick bra och några timmar senare anlände vi till Islay och Port Ellen. Gött!

Poserande Islay får

Jag var lite krasslig och lade mig för att sova medan Petter utforskade byn. Vilket han gjorde med bravur för när jag vaknade var det dags att ta en promenad till whiskeydestilleriet Laphroaig. Klockan två var det rundvandring. Det var en mysig promenad dit med fina vyer längs med kusten och många getter att titta på.

Laphroaigs besöks center

Perfekt vid en minut över två kom vi lite halvsvettiga till rundvandringen och fick lära oss allt om hur mössen älskar att norpa ”barley”, att Prince Charles upplevde sitt livs lyckligaste ögonblick när han fick testa på att skyffla runt ”barleyn” med en träspade så att den luftades, och att det är torven (peat) på ön som ger whiskeyn sin speciella smak. Sen var det dags för en liten provsmuttning. Det rev i halsen och smakade så där lagom läskigt som whiskey brukar göra, men som de plikttrogna turister vi är köpte vi en flaska och en ”Laphroaig-ost”. Kanske kan vi lära oss att tycka om den, whiskeyn alltså. Osten lär vara slut om några dagar. =)

Petter får smaka nykokt whiskey

Efteråt fikade vi på varm choklad som destilleriet bjöd på och medhavda digestivekex. Det visade sig vara en bra uppvärmning då tillbakavägen var blöt och kylslagen. Ingen hit för en ond hals och snuvig näsa. Botemedlet blev mumsigt goda brittiska jordgubbar, konstig variant på tacopaj, och film med popcorn! Imorgon siktar vi på att ta oss till Craobh för att där vänta ut ett oväder under söndagen.

Höre!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Marinan i Ardglass vid lågvatten

Vi kom vår vana trogen iväg något senare från Howth än beräknat. Måste ju upprätthålla vår image! Men vi kom iväg, och några timmar senare låg vi tryggt i Ardglass hamn. En liten håla på Nordirland, fast som brukligt hittar vi de trevligaste människorna i de minsta hålorna.

Louise njuter av sin glass vid Ardglass golfbana

Jag och Petter tog oss en promenad i byn och hungriga vargen slet i Petters mage så vi blev tvungna att stanna vid en kiosk för att köpa glass av en kufisk typ i långt grått hår och ännu längre skägg, delvis ihopsamlat till en tofs. Han var otroligt trevlig och undrade om det var vi som kom in i hamnen alldeles nyss. Ja, svarade vi och fick reda på att han hade stått och iaktagit oss och tyckte att vi hade kört försiktigt.. jaha, svarade vi och tackade för det vi tror var en komplimang. Efter att ha letat upp den högsta kullen och till Petters förtjusning bestigit och beskådat utsikten, tog vi oss nöjda ner till närmsta matbutik. Här fick vi (förutom äran att köpa mat) även tips på två pubar att gå till.

Utsikt över Ardglass från den lokala toppen

Hemma vid Olivia hade vi fått ett par norska grannar, tre gutter ombord på båten Kronprinsessen Mette Mat Maxi. De var på väg söderut till Karibien! Vi stämde träff på puben.

Puben, tja.. vi gick dit nästan direkt, vad annars finns att göra en kylig sommarkväll på Nordirland, Redan i dörren fick vi reda på att vi valt den bästa puben i hela stan. Toppen sade vi och beställde varsin öl! Självklart gav vi de tre sessorna tips om våra favoritöar, Barbuda, Bequia, Tobago Cays, Mayreau, och Tobago samt en hal massa annan info om vad som var härligt.. och lite mindre härligt.. minns att babianarsle var med bland det mindre härliga.. =) Nåja, förhoppningsvis fick de lite matnyttig information.

Fiskebåt som anländer med nyfångad fisk